Idag -Imorgon

Det har snackats mycket om jobb på sista tiden, kanske för att både jag och en kompis är i samma situation, utan jobb. I början tyckte jag att det var kul att skicka in ansökningar, full av hopp inför framtiden. Jag kunde se mig själv strosa omkring i en snygg kostym eller kjol med klackskor på kontoret. Professionellt, ett yrke, jag.
Men nu är det inte så. Nu har det gått flera månader och ofta kan det vara svårt att se den bilden jag hade då. Jag har nog provat det mesta - mailat, ringt, åkt t om 200 km på en jobbmässa och fortfarande inget. Nuförtiden är mitt jobbsökeri mest bara en vardagssyssla. Ibland tänker jag att det kanske har att göra med att jag faktiskt har ett annorlunda efternamn, det står inte Svensson på min brevlåda.
Men jag har aldrig trott att det verkligen var så. Annars hade jag nog struntat i utbildningen.
Jag bor hemma med ett syskon och mamma, tillbaka på ruta ett.
Jag försöker att inte tänka negativt, gör jag det vet jag att jag kommer att bryta ihop. Det går inte...Det hjälper inte mig men ibland känns det som en bra utväg.
De "äldre" släktingarna har aldrig varit arbetslösa eller är helt enkelt för gamla för att minnas hur det kan vara. Man undrar alltid, finns det någon där ute som är villig att ge mig en chans? varför inte jag? Tusen frågor att få svar på men ingen som säger sannningen.
Visst låter jag pessimistisk? Egentligen är jag en väldigt positiv person, jag försöker efter bästa förmåga att se saker ur olika perspektiv. Men alla dagar är inte sådana.
Jag vill ändå säga att jag hoppas framöver att jag ändå inte ger upp och om jag skulle göra det att det finns nån som kan plocka upp mig från golvet.
Jag önskar både för mig och min vän detsamma, ett jobb som vi trivs med. Att man kan komma hem med ett leende på läpparna. Snart händer det, det vill jag tro! En chans, det är allt som behövs. Tills dess... hang in there!